Förekommande fråga
Hur barn upplever husdjurs död och vad man bör tänka på vid barns närvaro under avlivning
Små barn (under 2 år) kan känna av och reagera på ett husdjurs död baserat på hur de runt omkring dem reagerar. De kan uppfatta den stress och sorg som familjemedlemmarna känner, oavsett om de förstår orsaken eller inte.
För barn mellan 2 och 5 år kommer förlusten av ett husdjur främst att handla om saknaden av en lekkamrat, snarare än ett djupare känslomässigt band. I den här åldern ser de döden som ett tillfälligt tillstånd, liknande hur löv faller från träden på hösten men växer tillbaka på våren.
Barn mellan 5 och 9 år börjar förstå att döden är permanent, men de kan fortfarande ägna sig åt ”magiskt tänkande”, där de tror att döden kan trotsas eller förhandlas bort. Under denna period kan de också uppleva en koppling mellan sina tankar och händelser i verkligheten. Till exempel, om ett barn har känt irritation över att ta hand om husdjuret och i ett ögonblick av frustration önskar att djuret ska dö, kan de känna skuld om djuret faktiskt dör. Det är viktigt för föräldrar att försäkra barnet om att deras tankar inte orsakade husdjurets död.
Från 10 års ålder och uppåt förstår barn generellt att alla levande varelser så småningom kommer att dö, och att döden är slutgiltig. Dock är förståelse och acceptans två olika saker. De kan uppleva de vanliga sorgestadierna som vuxna gör: förnekelse, förhandling, ilska, skuld, depression och acceptans. I denna ålder blir barn ofta intensivt nyfikna på döden och vad som händer med kroppen efteråt. De kan ställa frågor som kan kännas obekväma att besvara, men det är viktigt att svara ärligt och varsamt.
Det är viktigt att inte ljuga för barnet (t.ex. genom att säga att djuret ”gick iväg”) eller använda förvirrande omskrivningar som ”att sätta till sömns”. Barnen kommer så småningom att få reda på sanningen, och att ljuga kan skada förtroendet mellan föräldern och barnet. Omskrivningar kan dessutom orsaka ångest eller förvirring eftersom barn ofta tolkar ord bokstavligt. Om man säger att ett husdjur har ”satts till sömns” kan barnet utveckla rädsla för att somna.
Skyll inte på veterinären. Vissa föräldrar, särskilt de som tycker att det är svårt att förklara avlivning för sina barn, kan frestas att lägga skulden på veterinären. Detta är inte bara orättvist mot veterinären, utan kan också skada barnets förtroende för vårdpersonal. Barnet kan växa upp med en misstro mot veterinärer och, i förlängningen, även läkare och andra medicinska yrkesutövare. Föräldrar bör heller inte lägga ansvaret för att informera barnet om avlivningen på veterinären. Veterinären kan dock vara till hjälp genom att förklara varför avlivning kan vara det mest humana alternativet och besvara frågor som barnet kan ha.
Vissa barn vill vara närvarande under avlivningen, och de flesta kommer att vara nyfikna på processen. Om barnet ska vara närvarande beror på deras ålder och mognad. Föräldrar bör överväga barnets förmåga att hantera situationen och diskutera beslutet öppet med barnet för att säkerställa att det känns rätt för alla inblandade. Det är också en bra idé att kontakta veterinären som ska utföra avlivningen och ber om en beskrivning av processen, så att de kan bedöma om barnet klarar av alla moment under processen.